-Zdorovje, skål!
Stämningen är på topp och jag är inte den enda i rummet vars ansikte börjar anta en rödare nyans. Av sol från dagens äventyr eller från den rakija som bjuds frikostigt kan vi låta vara osagt.
Jag och mitt resesällskap och våra nyfunna vänner från Polen sitter alla samlade i vår värdinnas kök i nedre botten på den fastighet där hon likt så många andra änkor i Montenegro upplåter rum åt turisterna under säsongen. Vår värdinna pratar bara montenegrinska. Pietrek, den äldsta polacken i sällskapet, gammal nog att ha underkastat sig ryskaundervisning under Sovjetunionens glansdagar, kan hjälpligt kommunicera med henne via några nyckelfraser. Vi och polackerna pratar engelska med varandra medan vår kommunikation med värdinnan får inskränka sig till ”rakija”, ”café” ”fala” (vi har lärt oss tack på montenegrinska) samt de ortsnamn vi kan hitta på kartan som ligger utbredd på köksbordet framför oss.
Men stämningen är hög, vi dricker 60-procentig sprit, starkt kokkaffe och äter nygräddade bullar direkt från ugnen. Eftersom jag inte kan finna orden till att förklara att jag slutade med kaffe för tre år sedan dricker jag upp, ser glad ut och ligger sedan vaken till tre på natten. Men det är sånt man får ta.
Tidigare samma eftermiddag har vi anlänt till Zabljak, den officiella gatewayen till Durmitor National Park i norra Montenegro. Vi är här för att vandra i bergen och njuta av en storslagen natur. Samhället består av hus med brant sluttande tak, närmast påminnande om de i Japans mest snörika trakter. Landskapet är kargt. Flera av husen är målade i starka färger, jag får en känsla av ett arktiskt klimat; Grönland eller Spetsbergen. I byns utkanter reser sig reliker från en svunnen tid, igenbommade hotellkomplex i charmigt fuktskadad betong och korrugerad plåt. Här bodde östblockets pampar på välförtjänt skidsemester sponsrad av partiet?
Om det beror på vår härkomst eller partitillhörighet ska vi låta vara osagt, men privatrumsalternativet känns mer lockande.
Vi har förstås gjort vår hemläxa och läst en tjock bok om hiking in the Durmitors och har en idé om var vi skulle vilja vandra, men lite lokalkännedom direkt från initierade källor är aldrig fel. Vi beger oss till nationalparkens entré för att slå oss i slang med en eller annan parkvakt.
Aleksa är 22 år, mycket korrekt och så påläst som någon turist på genomresa skulle kunna önska. Hans parkvaktskjorta är nystruken och glasögonen noggrant avtorkade innan han ger sig i kast med vår karta.
-Det var tur att ni kom idag, säger han snusförnuftigt. För i morgon är jag ledig och det är bara jag som verkligen vet något om lederna här. De andra vakterna är inte lika pålästa. De kunde ha lett er in på någon väg som inte är säker så här års!
Aleksa visar och förklarar. Ritar och markerar på vår karta. Här, men absolut inte där, ska vi gå. Eller möjligen här och här, men för allt i världen inte där!
Det är också Aleksa som anvisar vår rumsvärd till oss. Om det är rena, trevliga rum till en billig peng vi är ute efter, vet han förstås, precis var vi ska bege oss!
Det blir på Planinica summit, en 2330 meter hög lättbestigen topp, vårt val till slut faller och vi ger oss iväg tidigt morgonen efter. Vi är ensamma längs med leden, solen stiger och börjar långsamt värma. Den är mitten av september och hösten har redan kommit till Durmitor NP. Stora ljusröda lönnlöv singlar fridfullt mot marken. Vid en fäbodvall äter vi vår medhavda frukost, men dröjer inte länge. Vi har 900 höjdmeter att stiga innan lunch. Vid tiotiden börjar lätta moln med ”skidspetsar” dra in mot bergen och vi får vårt första möte, en ensam ung man.
– Där vi kommer ifrån betyder de där molnen att regn är på väg in, försöker vi med som hälsningsfras.
Den unge mannen låter sig dock inte charmas så lätt, ser stressad ut och mumlar ett svar som går ut på att han inte kan spå väder i moln och hastar vidare. Nåväl, just can´t win them all, can you?
Till lunch kommer belöningen. Vi står på toppen av Planinica. Bedövande vyer breder ut sig åt alla håll. Bergsmassiv, glödande turkosa glaciärsjöar och i öster Bobotov kuk, Durmitors högsta topp. Med blotta ögat kan vi utskilja den myriad av mänskliga ”myror” som en efter en bestiger dess branta otillgängliga topp. På Planinica är vi ensamma och njuter av stillheten medan vi långsamt intar lunch. Bröd, ost, salami, frukt och choklad. Med världen, eller åtminstone Durmitor, för våra fötter.
Blir livet egentligen större än så?
Och ja just det, glömde jag nästa säga, på kvällen börjar det förstås att regna.
Välkommen att gilla 4000mil för fler vandringar och naturupplevelser.
Fint blogginlägg!
Nu har jag inte vandrat lika mycket som er, men jag måste säga att utsikten från Planinica mot Skrcko jezero är bland det vackraste jag sett någonsin. Synd att ni inte fick någon god mat i Montenegro. Vid restaurangen vid Crno Jezero har jag ätit den godaste köttgrytan i mitt liv. Bergslamm ”Ispod satja”.
Tack! Ja jag förstår inte vad det var med maten i Montenegro!? Nu i somras i Albanien åt vi jättegott hela tiden. Appropå vackra vyer, har du kollar in den vandringen i Albanska Aplerna? Fantastisk!